Lojvi

Denna onsdagskväll har spenderats på Calles, en väldigt kort visit på Olles för att sedan avrundas på Frasses med en liten stripsmeny- som en riktig partykväll! Förutom att det bara dracks EN öl och inte TIO =)
Men för en del togs det nog in lite fler än en.....kul för dom =)

Nu sitter jag här i soffan och lyssnar på radion och funderar på allt och inget.
Många tankar kring döden, hur plötsligt något fruktansvärt kan inträffa, att man aldrig går säker.
Det är ganska jobbigt att hamna i sådana tankebanor, de tar som aldrig slut...
Man borde lära sig att uppskatta mer här i livet, sluta klaga på småsaker som man bara är irriterad över i några minuter, inte bråka om vem som ska göra si eller så, inte kalla varandra dumma saker, inte göra varandra ledsna...ja listan går göra lång på vad man egentligen inte borde göra mot varandra men som nästan alla ändå gör.
Så hur vill man se tillbaka på sitt liv när man är en gammal surkärring som sitter och lyssnar på någon tråkig radiokanal i en surluktande lägenhet?
Vill man minnas alla taskiga saker man sagt/gjort bakom ens vänners ryggar?
Vill man minnas hur dåligt man behandlade vissa?
Vill man minnas hur någon behandlade mig illa eller snackade skit om mig?
Eller vill man minnas en rolig komplimang man fick efter ett uppträdande?
Eller att man ställde upp för en vän när den verkligen behövde en?

Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta....man kan ju inte begära av alla att de aldrig ska göra något dumt, för det gör ju alla någongång ändå. Men livet är för kort för att inte ta vara på allt det goda i det!
Man vet aldrig när döden knackar på ens dörr för att ta en med sig, kan vara om en timme, imorgon eller om någon vecka. Kan vara påväg till skolan eller när du bara går ut på en härlig promenad.
Och visst skulle det vara onödigt om man skiljs som ovänner för alltid för att sedan aldrig kunna säga förlåt?
Visst skulle det vara onödigt att skrika att hon/han är en jävla idiot och slänga på luren för att sedan få veta nästa dag att den personen dött i en bilolycka?
Skulle man klara av att leva med "det sista jag sa till den personen var att jag hatade den och att den var dum i huvudet" resten av sitt liv?
Jag vet att jag inte skulle klara det, skulle tänka på det varje dag och ångra det sjukt mycket och hata mig själv för att jag ens kunde tänka tanken att säga så!

Näe, nu är jag inne i det här spåret och kommer säkert vara det ett tag också innan det har lagt sig lite. Så nu är ni förvarnade om jag verkar lite frånvarande på skolan eller något, jag får mina ryck då och då. Har dock aldrig direkt skrivit om det eller pratat om det, men jag tänker ofta på saker om sånt här. Jag vet inte om det syns utåt heller, tror jag är ganska bra på att dölja det, men det är nog mest för att jag inte brukar vilja prata om det. Skulle jag vilja det skulle jag göra det.

Nu ska jag nog gå och lägga mig, läsa en stund så jag får något annat att tänka på ett tag!
Till alla nära och kära; vet inte hur jag skulle klara mig om någon av er skulle försvinna, så gör inte det för guds skull!

Godnatt!!